det fanns faktiskt ytterligare ett brev i dagens postskörd som jag tänkte dra några rader om. Denna gång lägger vi inte vårt engagemang på att få läsa brevet i sig, jag ska istället försöka svara på det.
Det är ett brev som till stor del berör ämnet skam o skuld, något jag tror att de flesta upplever någon gång i livet. En del mer frekvent än andra på grund av omständigheter runt omkring.
Detta brevskrivaren är mitt svar
"Visst kan det vara så att det är många förlåt som skulle behöva sägas, Men...många av dessa kan du direkt dra ett streck över, de går under gammalt och glömt min vän. Du ber mig skriva om alla fel, så att du kan bearbeta skam o skuld på dessa, jag säger samma sak där, säkert 90% av dessa skippar vi o slänger på den gamla glömda högen. Varför? Jo, för att de är oväsentliga, sved då men saknar helt betydelse idag och då tycker inte jag varken du, jag eller nån annan ska lägga någon energi på dem.
Det är de stora misstagen man gör som man behöver göra bot och bättring på, och de är inte lika många. Det största och viktigaste är det som du fått med i brevet, det första du tänkte på. Det var den tiden och det betendet som förändrade allt för min del. Jag tappade respekten för dig som person och du vet hur jag funkar, tappar jag respekten för någon så tappar jag allt. Det kunde aldrig repareras. Nu kanske du förstår på ett annat sätt vad jag menade de gånger jag sa att det var försent.
Jag är otroligt glad, och jag ska erkänna MYCKET FÖRVÅNAD, att denna krona ramlade ner, jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det!
Du börjar återfå den respekt jag en gång hade för dig, jag hoppas du lägger det i minnesbanken och tar fram det den dag det kommer en svacka. Vill jag förlora den på nytt?
Och ursäkten, ja den är godtagen flera gånger om, så lägg hela händelsen bakom dig och fortsätt se framåt!
Stor kram, Vickan"
